Cykelvurpa

Inte min dag idag kan jag lova. Den började med att Lisa kommer in på mitt rum och frågar om jag inte ska till skolan idag. "Mmmmm, jo, har sovmorgon" klämmer jag ut nyvaken som jag är. "Fast....vad är klockan?" fortsätter jag sömnigt. Jag begriper att jag har försovit mig en timme. En timme. Så det blir full fart här hemma så att jag inte ska missa bussen.

Jag slänger en blick på klockan innan jag ska gå och konstaterar att jag måste ta cykeln för att hinna med bussen. När jag drar ut cykeln upptäcker jag att det är punka på framdäcket, men inser också att cykeln är min enda chans att hinna till skolan i tid. Det är snöblandatregn ute så vägarna är sliriga. När jag nästan är framme vid busshållplatsen vinglar jag till men får snabbt upp cykeln igen. För att två meter senare välta och få cykeln över mig.

Av min cykelkorg blev det inte så mycket kvar. Jag märkte att jag inte kunde gå riktigt och ringde mamma medan det kändes som mitt lår skulle gå i tusen bitar. Mamma kom och hämtade mig och vi åkte hem. Jag kan knappt röra mitt vänstra ben utan att gråta eller skrika till. Trots att jag har tagit ett gram smärtstillande och värkgel.

Så nu sitter jag här hemma och är mer än jättesur över att jag missar min första tennisträning.