onsdag 2 december 2015

Chokladbollar och finska pinnar

I helgen hade jag ett samtal med en kille. Det hela började med att han, helt ur ingenstans, frågade på bred skånska: "jaha, säger ni negerboll eller chokladboll?". Diskussion. "Ja, men varför får man säga finska pinnar om man inte får säga chokladboll?".

Mitt svar var enkelt och så självklart för mig: "för svarta människor har varit förtrycka. Det har inte folket i Finland.". Samtalet avslutades med "man ska alltid debatera så mycket och ha så olika åsikter" på samma breda skånska. Vi kom ingenstans med konversationen vid frukostbordet.

Så spelade killen en låt i högtalarna. Jag hörde inte hela, men en strof fastnade. Minns den inte exakt nu, men något i stil med 'som att sparka på de som redan ligger på botten'. Klockan slog och det var dags för förmiddagens föreläsning. Men jag kunde inte släppa frukostens debatt och strofen från låten som samma person stolt spelat upp.

Vid lunch tog jag tillfället i akt. Förklarade att jag inte säger "negerboll", för det är samma sak för mig som att spraka på någon som redan ligger ner. Och det värsta jag vet är att såra en annan människa, så om jag kan undvika att såra en människa genom att istället säga chokladboll så är saken hur enkel som helst för mig. Jag säger chokladboll. Det är ju samma sak, men jag sårar ingen. Fick ett "mmhm" tillbaka och en motfråga.

"Dockan de har klippt ut ur Kalle Anka då?? De tar ju vår kultur??". Jag säger att för mig är det inte svensk kultur att såra någon. Möjligtvis kan det vara svensk kultur att titta på Kalle Anka 15.00 på julafton, men en nidbild är inte svensk kultur. "Men vadå?? De tar vår kultur!". Min tur att ställa motfråga "vad har 'de' tagit från dig, som du tycker är en del av din kultur?". Inget svar. Jag säger "jag har hört folk bli upprörda över att "islamistskiten tar vårt fläsk och brännvin", men när jag går in på Systembolaget står brännvinet där och vilken matvarubutik som helst säljer både bacon och sidfläsk.". "Jaaa, mmm, sant" får jag till svar.

Vi fortsätter med ett par till klassiker som hedersmord och halalslakt. Och svenska nationalsången så klart. Jag berättar att jag tycker att man får sjunga nationalsången och vara stolt över Sverige - ja, jag tycker till och med att vi ska sjunga den oftare - men om någon gör det i syfte att såra en annan människa, då tycker jag att det personen kan hålla klaffen omedelbart bums.

Samtalet, för nu är det ett samtal och inte en debatt, fortsätter. Vi pratar mobbing. Ett ämne som berör oss båda. Konstaterar hur fruktansvärt det är. För att någon blir sårad. För att vi har blivit sårade. Och så avslutar vi vårt samtal för att ta lunch. Jag inte bara märker det, utan killen säger det. Han har fått lite nya perspektiv.

Idag vill vi bara debatera hela tiden i samhället. Vi har en åsikt, står fast vid den (ibland utan att veta varför, och då är vi ute på farligt djupt vatten) och går in i en debatt för att strida för vår uppfattning. Men ibland behöver vi göra lite mer som Dalai Lama sa "when you talk you are only repeating what you already know. But if you listen, you may learn something new".

Killen och jag hade ett samtal. Jag lyssnade på hans oro och frågor och han lyssnade på mina svar. Och någonstans övergick frukostens debatt till ett intensivt samtal där perspektiven breddades. Vänner, stå upp för varandras lika värde. Lyssna på varandra och ta er tid att förklara. Annars tror jag på riktigt att vi går under.

onsdag 28 oktober 2015

Släck hatet - NU!

Jag borde flyttpacka och städa det sista. Men jag sitter här med gråten i halsen. Det är inga tårar för flytten, nej, det är tårar för vad som händer i Sverige just nu. För vad vi låter hända i Sverige just nu.

Jag vet, ser och känner att det finns massor av goda krafter och handlingskraftiga människor som gör allt i sin makt för att att motverka den mark som rasisterna bryter. Ändå är jag rädd, förtvivlad och förbannad.

Rädslan kommer från att rasisterna, men Sverigedemokraterna i spetsen, har fått oss precis dit de vill. Med oss pratar jag om svenska folket i stort. Överallt hör jag människor prata om invandringen som ett problem som måste lösas. Människor skriver saker på internet och säger saker och alldeles omedvetet använder de "vi" och "dom", hela tiden och med ökad frekvens. "Vår sjukvård som de ska ta del av", "vår skola som de invaderar" och så vidare. "Det är sjukvård som alla som behöver ska få ta del av!" skriker jag tillbaka och "det är en skola som ska utbilda framtidens ledare och forma framtidens medborgare!" Rädslan över rastisterna som tuttar eld på asylboende efter asylboende. För ett par dagar sedan skrev jag en tweet "vi vet inte om det är rasister som gör det". Men jag tror inte att jag tvivlar längre. Den senaste veckan har jag läst två rader som fått allt mitt hår på kroppen att resa sig. Den första handlar om bränderna på asylboenden. Den andra handlar om uppgifterna som cirkulerade i media om att sjukhusen i Trollhättan behövde mer blod efter skolattacken.

Tänd på asylboenden. Men spika först för fönster och dörrar.

Vet någon vilken hudfärg det är på barnen? Jag ger bara mitt blod om de är VITA.

Detta leder mig in på min förtvivlan. Det är människor i min omgivning som uttrycker sig såhär. Hur kan man tro att man är mer värd än någon annan? Jag förstår inte. Hur kan man uppmana andra människor är bränna inne någon? Hur kan någon tycka att ens blod är mer värt än en annans? Jag blir galen. Håret reser sig på mig igen. Hur kan en människa sakna så mycket empati? Jag förstår att man inte kan sätta sig in i en flyktings situation, deras erfarenheter i krig och på flykt. Men jag förstår inte hur man kan anse sig vara mer värd en någon annan. Vem är jag att avgöra mitt värde? Jag är förtvivlad över avsaknaden på empati. Det handlar inte längre om flyktingfrågan, utan det handlar om människovärde. Vem är jag att döma någon annan?

Och så tänker jag lite till och blir förbannad. Så in i skogen. Jag kan knappt sitta still längre. Jag är besviken på vuxenvärlden. Det är vårt förbannade ansvar att prata med barn och unga om värdegrund och säga ifrån när någon beter sig illa mot en annan. I nian flög jag in på personalrummet och skällde ut två lärare för att de inte satt ner foten för den mobbing som pågick mot en tjej i klassen. Jag gjorde det när bägaren runnit över, för jag trodde att de skulle ta sitt ansvar innan den rann över. Jag som femtonåring skällde ut de lärare som flera år tidigare borde sagt ifrån till klassen att vi skulle lägga av. De skulle vågat ta diskussionen. Och när jag idag jobbar med barn och ungdomar får jag gång på gång höra om vuxna som fullständigt skiter i sitt ansvar. Säger "du kommer inte klara gymnasiet", vänder bort blicken när slagsmål pågår, blundar för självskadebeteende. Kom igen vuxna, ni ser vad som pågår! Jag är inte felfri, visst finns det situationer när jag borde gjort något. Men jag kan också räkna upp situationer när jag ingripit eller lyssnat på en förtvivlad ung människa. Det är vårt förbannade ansvar att sätta ner foten. Vi måste lyssna på unga människors tankar och behov. För barn och ungdomar är vår framtid. Lär vi inte ut värdegrund och diskuterar värderingar, fångar vi inte upp ungdomar som hamnat på glid, då skapas frustration och hat. Jag tror naivt på det goda. Det onda kan vinna först när det goda låter det onda vinna. Vårt land brinner. Och det är vårt förbannade ansvar att släcka hatet.

Säg ifrån! Visa en nyanländ hur sopsortering fungerar i Sverige! Bjud in till samtal! Stoppa slagsmålet! Våga stå upp för det goda i vardagsrasismen! För nu får det räcka. Och vi kan inte enbart ryta ifrån genom social media. Och om vi är rädda kommer vi aldrig säga ifrån. Så jag väljer att tro på det goda och ska försöka våga släppa rädslan.

Folk undrar vad den sociala median får för konsekvenser på oss människor. Sluta undra! Är det inte det vi ser nu? Vi sitter och skapar oss vår egen uppfattning om världen, utan att interagera. Nej, nu får det vara nog. Prata med varandra, dela kunskap och sprid kärlek. Visa medmänsklighet och släck hatet, för den här världen kommer snart ingen vilja leva i.

torsdag 3 september 2015

Be the change you want to see in the world

Här har det varit tyst ett tag, men nu behöver jag min blogg som en kanal för mina tankar och åsikter.

Jag är precis hemkommen från en utbildning i Asien. 10 dagar har jag spenderat på Peace Boat, ett kryssningsfartyg som seglar för att skapa fred, tillsammans med 130 andra Change Agents från YMCA. Läs gärna mina blogginlägg på KFUM Sveriges blogg: http://live.kfum.se.

Det viktigaste under mina dagar på Peace Boat har inte varit föreläsningarna och gruppövningarna utan alla möten med människor. Change Agents från hela världen, change agents från länder som krigar mot varandra. Äntligen gör SVT en satsning för att visa människor på flykt. Men det är genom mötena med mina nyfunna vänner som jag verkligen får upp ögonen för verkligheten. Det är genom dessa möten som jag har bestämt mig att jobba ännu hårdare för att göra världen lite fredligare. Alla har vi våra sätt att ändra världen på, mitt sätt är att jobba med unga människor.

Media har nästan slutat rapportera om Ukraina, trots att det är ett fullt pågående krig där. Visste du att unga män i Ukraina får en månads militärutbildning innan de tvingas till fronten? För inte alls längesen omringades ett par hundra ukrainska soldater av rysk militär och slaktades, kände du till det?

När vi klev av Peace Boat i Singapore och skulle gå igenom tullen blev våra vänner från Mellanöstern stoppade. De blev intervjuade och undersökta innan de blev insläppta i landet, det var ingen annan som blev utsatt för detta. Orättvisa!

Peace Boat seglar på internationellt vatten, där finns inga gränser. Alla är lika. Jag har haft så många berikande utbyten med människor de senaste veckorna och inspirerats till tusen. Att det finns människor rasister som tycker sig vara bättre än andra och därför vill döma människor i sin omgivning gör mig förbannad och rädd. Rasister är trångsynta obildade idioter.

Alla barn som flyr, alla vuxna som lämnar sina hem. Låt oss hjälpa dem. Vi måste anstränga oss. Om vi ska vara stolta över våra svenska värderingar - då är det upp till oss att leva upp till dem nu! Jag har blivit inspirerad av alla change agents, framtidens ledare. Om vi ska göra världen mer fredlig måste vi kommunicera och bygga starka relationer till varandra. Vi måste sprida verkligheten och lyssna på varandras berättelser. Krig är något helt annat än fred och det är inte människor flyr inte sina hem frivilligt, utan det är en sista utväg.

Tillsammans med mitt nya globala nätverk av över 100 nya vänner kommer jag kämpa för att skapa utrymmen för unga människor att uttrycka sig och kämpa för deras rätt att bli lyssnade på. Och nu måste vi bidra till att lösa den akuta flyktingsituationen. Gör något, en enda liten handling är en handling som är guld värd.

onsdag 20 maj 2015

Fred åt människor!

Idag såg jag en oerhört viktig bild på Facebook. I Change agent-projektet som jag skrev om tidigare ingår regionala utbildningsträffar och just nu pågår den i Mellanöstern. En bild som dök upp där var när förändringsagenterna från Gaza ger förändringsagenterna från Jerusalem en present. Bilden är så viktig därför att den talar för sig själv; människor vill inte ha krig.

tisdag 19 maj 2015

Här och nu

Det regnar i Luleå, gårdagen bjöd på strålande sol. Efter en fantastisk helg på Brevik med alla 70 ledare som ska jobba i sommar är det nu fyra dagar i Luleå innan jag flyger söderut över sommaren. Fyra dagar med plugg och städning. Inspirerande, knappast! Jag bor i en datasal och krånglar med ett datorprogram. Segt och frustrerande är bara förnamnet.

Men det är väl bara att bita ihop och hoppas på det bästa. För när sommaren väl ligger inför mina fötter kommer jag bemöta den med ett brett leende.

tisdag 5 maj 2015

Möjligheternas möjlighet

Det har varit på gång ett tag, och nu är det spikat. Jag är en del av ett oerhört spännande projekt inom YMCA. Jag är ju engagerad på Brevik, som är en del av KFUM - Sveriges största ungdomsrörelse. KFUM i sin tur är en del av YMCA - världens största och äldsta ungdomsrörelse som når ut till inte mindre än 58 miljoner personer. 

Vad gör YMCA egentligen? Empowering young people. Ja, men hur då, då? Skapar mötesplatser för barn och unga där de kan utvecklas till sin fulla potential. Jaha, exempel på det då? Basketlag (sporten basket uppfanns förresten inom YMCA), scouting, läger, fritidsgårdar, skejtparker... Och på global nivå är det vanligt att YMCA är en del att kommunernas sociala arbete. Exempelvis jobbar YMCA i Sydafrika med att möta ungdomar som är på väg ut ur fängelser och förbereda dem på vardagen och är med och arbetar för att de inte ska falla tillbaka i kriminalitet. Och YMCA Scotland jobbar för att ungdomar inte ska hamna i rättegång, utan välja andra vägar i livet. Just nu arbetar YMCA Nepal med att hjälpa människor som drabbats av jordbävningen, bland annat genom att förse dem med rent vatten. Häftig rörelse, inte sant?

Vad är det då för projekt? Jo, jag är förändringsagent tillsammans med cirka 300 andra från hela världen. Juste, jag glömde nämna att YMCA finns i 119 länder. Som förändringsagent har jag tre huvudsakliga uppdrag: be the change, communicate the vision, inspire action. Som ni kanske förstod i stycket ovanför är YMCA en ofantligt stor rörelse med en massa potential. Global, nationell och lokal nivå. Tanken är att jag, tillsammans med de andra förändringsagenterna, ska stärka YMCA som rörelse, vi ska bli enhetliga och tydliggöra vad vi gör och varför vi gör det.

Hur ska jag göra det här då? Jo, delta på regionala såväl som internationella sammankomster med alla förändringsagenter med start i Schweiz i juni. Jag deltar på webinarium där vi diskuterar olika ämnen, läser en massa dokument om YMCA. I höst ska jag börja att driva ett lokalt projekt. Det finns fyra hörnstenar i projektet: globala verkligheter, påverkansarbete, ledarskap och KFUM-kunskap. Bland annat kommer vi jobba med FN. Så under tiden jag får vara med om allt detta spännande så kommer jag utvecklas som ledare och lära mig att leda i förändring.

Inte minst ser jag fram emot att få upptäcka hela YMCA-rörelsen. Ta del av andras verkligheter, sprida budskapet om att unga är framtiden och se till så att makthavarna lyssnar på oss unga. Jag får helt enkelt vara med och påverka så att makthavarna lyssnar på oss! Skapa arenor för unga att utvecklas i.

Jag kan inte sluta le när jag tänker på allt spännande som ligger för dörren. Det är ett ideellt engagemang och jag har ett mål tydlig framför mig: min brandingenjörsexamen. Det här förgyller "bara" livet. 2015 har jag alltid trott ska bli ett ganska trist år som bara skulle passera, och så visar det sig bli totala motsatsen. 

tisdag 28 april 2015

Min vän Murphy och jag

Jag har varit sjuk ett par veckor och den senaste veckan har självdisciplinen inte varit på topp vilket har resulterat i oerhört lite träning. Idag hade jag bokat mitt favoritpass, men 30 minuter innan passet får jag sms om att det är inställt. Tappade lusten till att träna. Men ett par timmar senare tog jag mig själv i kragen och snörade löparskorna och sprang ut i duggregnet. Jag hann inte komma mer en ett par hundra meter förrän duggregnet byttes ut mot ett tungt snöblandat regn. Men jag sprang på. När jag sprungit runt berget och var tillbaka på ungefär samma ställe som det snöblandade regnet började på så övergick det återigen till ett stilla duggren. Är det tacken en får för att ta tag i träningen? Jaja, nöjd är jag i alla fall och belönade mig själv med bananpannkakor, hallon och kokoschips.

lördag 25 april 2015

Lördagsmorgon

Tidig lördagsmorgon. Mycket tidigt. Efter att ha skålat i skumpa igår. Varför skåla? För att jag med god marginal klarade en tenta som jag var helt säker på att jag misslyckats med. Varför tidig morgon? För att jag ska till Stockholm och planera sommarens läger med ledningsgruppen. Solen skiner, bra musik i lurarna och snart får jag ta en tupplur på planet. Lördagar jag lätt kan leva med.

onsdag 22 april 2015

Det var en gång en blondin...

Jag ser mig själv som blond, så när jag de senaste månaderna har tittat mig själv på kort och kunnat konstatera hur mörkhårig jag varit har jag knappt känt igen mig. Jag har inte varit riktigt blond på ett par år, men nu är de blonda lockarna tillbaka. Här i Luleå har jag hittat en frisör som är otroligt duktig, så jag funderar på att pendla hit för att klippa mig när jag flyttar från stan...

Min mor och jag

I helgen var mamma på besök. Solen sken så vi spenderade så mycket tid som möjligt utomhus. Hittade ett nytt favvoställe här i Luleå, ett café i Gammelstad. Kyrkbyn i Gammelstad är ett av UNESCO:s världsarvs, fyllt med röda små stugor och en medeltidskyrka.

torsdag 16 april 2015

Mitt i ett äventyr

Vardagen rullar på och jag har inte riktigt kommit in i rutinerna igen. Vilket är väldigt skönt och befriande. Tar ett par lugna dagar till innan jag trycker gasen i botten på riktigt. Vi var ju fem tjejer som var i Chicago, en med systemkamera och fyra med mobilkameror. Här kommer en rejäl bildbomb från Clara, Anna, Matilda och Evelina. Kika in på Matildas blogg: http://matildalundberg.blogg.se och Evelinas: http://eveericsdotter.blogg.se.



















tisdag 7 april 2015

Chicago genom min iPhone

Dagarna, kvällarna och nätterna har flugit förbi. Nu sitter vi på vårt hostel och packar våra väskor. Jag flyger tillbaka till Sverige imorgon och restan av gänget ska bila upp till Toronto. Det har varit en fantastisk vecka och jag fäller nästan ett par tårar när jag tänker på hur oerhört berikad jag är som får ha dessa tjejer som mina vänner. Underbara ni, vi ses på andra sidan Atlanten.


























onsdag 1 april 2015

Chicago baby!

Äter oförskämt onyttig och god mat, skrattar, varit på konsert, njutit av solsken och så vidare. USA levererar.